Det har varit en helvetesvecka.
Som ni ser i rubriken så har denna vecka inte varit den bästa veckan. Att vara utbytesstudent det är inte en dans på rosor det visste jag redan innan jag åkte iväg, men att det skulle vara så här tufft det hade jag aldrig kunnat fatta. Det finns nog inte många där hemma i Sverige som verkligen förstår hur det är, man måste ha upplevt det själv. Att åka till ett land där man inte kan språket det förstår väl alla att det kommer bli tufft, men ingen fattar hur tufft det verkligen är. Jag trodde att jag hade det som tuffast dem fem första dagarna, dem dagarna då jag inte ens förstod om det var morgon, middag eller kväll. Jag hade fel, dem var ingenting emot vad jag har upplevt denna vecka. Det är ett helvete att gå till skolan varje dag, jag vill inte. Att jag inte vill beror inte på att skolan är tråkig eller liknande, utan det beror på att jag vet att jag ska sitta i 6 timmar utan att förstå. Under dem här sex timmarna så har vi 10 minuters rast där man får äta något litet som en mack eller liknande. Den här rasten är den värsta på hela dagen, för jag har aldrig någon att prata med, jag vet inte varför men det är liksom ingen som tar initiativet och pratar med mig så jag sitter oftast själv kvar vid bänken och hoppas att dem där 10 minuterna ska var över så fort som möjligt. Det finns ett få antal gånger då jag följt med någon ut i korridoren, men jag känner mig mest i vägen, som att dem inte kan prata om vad dem vill och hur dem vill. När jag är med så måste man prata långsamt annars förstår jag inte och jag vet inte om det är det som gör att ingen pratar med mig. Jag skulle ju kunna ta initiativet själv, men det är inte så lätt när man ännu inte pratar språket. Det var en dag då jag bestämde mig för att följa med några ut i korridoren men det blev mest pinsamt eftersom att ingen sa något till mig utan gick bara och prata med varandra och de pratade tillräckligt snabbt för att jag bara skulle hänga med på något ord här och där. Så rasten suger rätt så mycket.
Sen så har vi lektionerna, dem är inte heller så roliga. I skolan hemma i Sverige så har jag pluggat Engelska, Franska och Matte, det är dem ända ämnena som jag har studerat innan utav de ämnena som jag har i skolan här. Matten som vi pluggar har jag aldrig gjort eller ens hört talas om och det blir inte bättre när jag inte förstår genomgången. I franskan ligger jag jättemycket efter, jag var inte direkt bra i franska hemma i Sverige men här suger jag på det. Inte nog med att jag är mycket sämre än alla redan från start så pluggar vi det ju såklart på italienska. Jag studerar även Spanska och jag blandar väldigt ofta ihop italienska, franska och spanska och i vissa stunder vet jag inte vilket språk jag pratar. Engelskan det ända ämnet där jag faktiskt förstår allt, ett ämne där jag är bäst i klassen. Engelska är det ända ämne som jag faktiskt gillar.
Alla lärare är lite taskiga även om dem kanske inte tänker på det så pekar dem ut mig inför hela klassen och jag tycker att det är jättejobbigt. Min fysiklärare till exempel frågade mig om jag kom ihåg Newton's tre lagar, det läste jag för över två år sedan så nej det kommer jag inte ihåg, då sa hon bara ut över hela klassen "Eftersom Matilda här inte kan Newton's tre lagar så ska vi alla repetera dem" Jag vet att vi kanske skulle repeterat dem ändå och att klassen förmodligen förstod det, men det känns ändå inge bra när man redan känner sig rätt utpekad där man sitter längst fram. Det ända som är bra med fysiken är att vi studerar den på engelska!!
Min spanska lärare har sagt att jag inte klarar av spanskan och har därför gett mig en enklare bok och fine mina klasskompisar har läst spanska i 7 år, nej jag är inte på deras nivå, men om du ger mig en annan bok så får du faktiskt säga vad jag ska göra och inte bara vad de andra ska göra. Idag satt jag en hel lektion med en bok framför mig som jag inte visste vad jag skulle göra med eftersom att de flesta uppgifterna i den så behöver man lyssna på en skiva och dem andra är förklarade på en italienska som jag inte förstår.
Idrotten, den skulle ju kunna vara bra om det inte vore så att 1. mitt knä är paj. 2. min idrotts lärare pratar sicilienska och inte italienska. Det betyder att jag inte fattar ett ord av vad han säger om han inte av någon anledning skulle säga "Nu går vi" eller "du är dum i huvudet". Än så länge så har han inte nämnt dessa ord..
Undervisningen i Italien skiljer sig ganska mycket emot hur vi gör i Sverige. I Sverige så pratar läraren en kort stund och eleverna får en uppgift som dem antingen ska lösa eller skriva en uppsats om. I Italien så pratar läraren hela lektionen och eleverna lyssnar och antecknar, det här gör att det är mycket svårt för mig att hänga med, eftersom att allt går väldigt snabbt. Jag hinner inte lyssna och anteckna samtidigt och ofta tar det flera minuter för mig att komma på hur dem stavar då har jag redan glömt bort vad det var jag skulle skriva. Ibland så förstår jag inte ens när dem skriver ner något på tavlan för inte nog med att vi pratar skiljda språk så ser våra bokstäver lite annorlunda ut i skriften så mycket utav det jag har skrivit av är nog felstavat pga kan ej läsa deras handstil.
Så skolan suger rätt så mycket. Ibland när jag sitter i skolan vill jag bara gråta men det går ju inte. Så jag ler och hoppas att dagen är över så snart som möjligt. Det är tur att jag har Ólöf, utan henne så skulle jag inte klara av detta, hon är den ända som verkligen förstår vad jag går igenom just nu. Min värdfamilj är också världsbäst och utan dem skulle jag inte heller klara detta. Även om detta blogginlägg verkar jättehemskt så mår jag relativt bra, men jag saknar definitivt svenskskola, och någon att prata med på rasterna. Jag saknar att förstå allt som sägs. Jag saknar att kunna säga det jag vill säga utan att det är en språkbarriär som stoppar mig. Jag saknar Sverige.
Hejdå älskade Sverige.
